Södra Djurgårdsstaden | LF-Seniorerna-föreningen för LFAB:s pensionärer

Upptäck Södra Djurgårdsstaden: En guidad vandring genom historia och kultur

Måndag den 20 augusti samlades vi på Allmänna gränd för den första av tre vandringar i Södra Djurgårdsstaden, där guiden Eliane Högberg från Stockholmspromenader skulle ge oss en inblick i denna fantastiska trästadsmiljö – Sveriges största sammanhållna trästad.

Södra Djurgårdens historia

Eliane tog oss tillbaka ända till 1288, då kung Magnus Ladulås donerade Djurgården till ett kloster. År 1452 bytte kung Karl Knutsson Bonde tillbaka

Djurgården till kronan i ett avtal med klostret och klostret fick i utbyte en gård i norra Uppland. Drottning Kristina byggde stugor för sjömän på 1640-talet, och anlade också en kyrkogård, något som inte behagade kung Karl XI. Han ville att området skulle vara till hans "plaisir" (till nöje) och gjorde området till jaktmark. Han inhägnade delar av Djurgården för sin jakt, och hade där älgar, hjortar och till och med ett lejon.

År 1712 byggde bryggaren Johan Lampa ett skeppsvarv på Djurgården och 1735 köpte handelsmannen och skeppsbyggaren Ephraim Lothsack varvsområdet vilket är föregångaren till dagens Djurgårdsvarvet. Här byggdes och reparerades hundratals fartyg, inklusive Gustav III skepp Amphion.
Efter Lothsacks död drevs varvet av hans änka Juliana Brandel tills det övertogs av grosshandlaren John Burgman och hans svärson. Varvet lades ned 1862, efter att ha blivit för litet för större fartyg, och området användes senare som upplagsplats innan Gröna Lund anlades.

Gröna Lund

Då vi samlats utanför Gröna Lund fortsatte Eliane berätta om nöjesfältets rika historia som sträcker sig tillbaka till 1700-talet.

Området användes redan då för nöjesliv och omnämndes bland annat av Carl Michael Bellman i Fredmans epistlar. Under 1800-talet växte nöjeslivet i området, och Gröna Lund invigdes som Sveriges äldsta existerande tivoli 1883, arrenderat av snickaren Jacob Schultheis. Efter hans död 1914 tog hans änka och sonen Gustaf Nilsson över verksamheten och moderniserade tivolit.

Gröna Lund fick 1923 konkurrens från nöjesfältet Nöjet, som etablerade sig mittemot med betydligt billigare priser. Nöjet drevs av Johan Lindgren och under konkurrenskriget mellan dessa båda tivolin uppstod kärlek mellan Johan Lindgrens son John Lindgren och Gustaf Nilssons dotter Ninni. Först efter att både Johan Lindgren och Gustaf Nilsson gått bort 1940, vågade de offentliggöra sin kärlek.

John och Ninni gifte sig 1942, och drev sedan Nöjesfältet tillsammans fram tills det stängde 1957. Efter detta drev paret Gröna Lund. Sonen John Lindgren Jr blev verkställande direktör 1981 och dottern Nadja Bergén var tivolichef fram till 2001.

Lilla Allmänna Gränd

Vår vandring fortsatte in på Lilla Allmänna Gränd, där vi bland annat kunde beundra den före detta Djurgårdens brandstation, byggd för att skydda mot bränder under den stora Konst- och industriutställningen 1897. Utställningen hade tusentals utställare och miljontals besökare. P A Fogelström beskriver i en av sina böcker hur Emely får stå och paketera och sälja sina tvålar på utställningen.

Mittemot brandstationen står den faluröda Mjölnargården med loftgång. Byggnaden beställdes ursprungligen som sjukhem för sjömän av Drottning Kristina via krigsmanshuskassans räntmästare Filip Psilanderhielm, varför huset även kallas Psilanderhielms malmgård.

Många av byggnaderna har kulturell betydelse, inklusive Apotekshuset, som har en lång historia kopplad till Djurgårdsvarvet och som numera inhyser Gröna Lunds huvudkontor. Järnvågshuset, som tidigare inrymde varvskontor och arbetarbostäder, har nu omvandlats till konstnärsateljéer.

På väg upp mot Skampålens torg passerar vi ett hus där Stieg Trenters kriminalroman Kalla Handen utspelar sig. I husets källare återfinns fabrikör Benny Rietz ihjälslagen i sitt hem. Lätt gömd i källaren finner polisen en blodig smedslägga med fastklibbade hårstrån. Romanens huvudperson Harry Friberg kallas till platsen.

Skampålens Torg och Breda Gatan

Torget har uppkallats efter en skampåle i form av en båtsmansfigur, som stod där. Figuren stals en höstnatt 1849 och har aldrig återfunnits. Vid Skampålens Torg återfinns också ett enrumshus i två plan från 1749. Här bodde två familjer med dass på gården och enkla tvättmöjligheter. Idag ägs huset av Djurgårdens hembygdsförening.
Vi fortsätter från Skampålens torg nedför Breda gatan där stockrosorna utefter väggarna nog blev av med en och annan frökapsel som försvann ner i de passerandes fickor.
På 60-talet fanns här 19 butiker, vilket gjorde att de som bodde här levde sina liv i Djurgårdsstaden. Allt som behövdes fanns att tillgå här. Man gick ner till Petterssons Livs och handlade sina varor och till mjölkbutiken, Djurgårdbagerietbageriet, tobakshandlaren och färghandeln för att handla det man behövde.

Långa Gatan och Djurgårdskyrkan

Långa gatan, den längsta i området, är rik på historia med byggnader som Dödgrävarens hus och Bellmanshuset, som rymmer konstverk från 1700-talet.
Vi avslutade vandringen vid Djurgårdskyrkan, byggd 1828. Kyrkan har varit både skola och kolerasjukhus och används nu endast som gudstjänstlokal.

Efter c:a 1,5 timmar var vandringen över och det var dags för lunch. Den avåts på Lilla Hasselbacken bestående av goda Wallenbergare och ett glas öl eller vin. Mätta och nöjda skingrades vi med en djupare förståelse för områdets rika historia och kulturarv.

Vid pennan

Lena Forsberg

Foto: Margareta Masurat, Jörgen Brandt och Lena Forsberg